Nickie

Dialekter är ett ganska spännande påfund egentligen. För är det inte om man tänker efter ganska konstigt att två personer som pratar samma språk knappt kan förstå varandra?

När jag flyttade till Skara tog det ett antal veckor innan jag överhuvudtaget kunde lyssna på en Skarabo utan att brista ut i hejdlöst fnitter. Här ni hört någon här uppifrån prata så vet ni vad jag menar. "Skaru ha daj en körv me brö ällä?". Ehh, en vadå med vad?

I min klass går folk från precis hela Sverige. Så olika dialekter är inte något vi har ont av. Och medan jag rynkar ögonbrynen i ett försök att i mina tankar fylla ut en norrlännings avhuggna ord för att göra meningen förståelig, står en stockholmare och ser ut som ett enda stort frågetecken när en skåning försöker berätta något. Faktum är att det är en källa till underhållning varje gång någon överhuvudtaget säger någonting, för även om man förstår vad som sägs är det fruktansvärt kul att lyssna på betoning och uttal på orden när olika människor säger dem.

Själv är jag ensam i klassen om att komma ifrån Blekinge. Och faktum är att mina norr ifrån kommande vänner ibland har svårare att förstå vad jag säger än vad en skåning gör. Detta för att vi blekingebor har en förmåga att hoppa över bokstaven R i många ord. Lovisa har t.ex. fått göra ett eget mentalt lexikon med översättning från  Nickiska till Lovisiska. Ett utdrag ur denna skulle kunna vara:

ååd = ord
kuss = kurs
fema = firma
faamo = farmor 

Ja, det är lika roligt varje gång någon tittar på mig som om jag lika gärna hade kunnat prata utomjordiska och bli ungefär lika förstådd.  Å andra sidan går det both ways så att säga. Jag har t.ex. fortfarande inte lärt mig att inte fnissa när Lovisa säger "sånadäna" eller "dä ä dä" ;)