Come back (yeah right)

Jaa, då har jag alltså spenderat de senaste 2 veckorna mediterandes kring mitt namnproblem och kommit fram till.. Nej, allvarligt nu. Vårt jävla skräpinternet funkar inte så jag måste röra på mig (hemska tanke) hem till någon annan stackare för att snylta på deras internet och då måste jag ju tyvärr prioritera "skolarbete", om man nu kan kalla det så, och inte bloggning. Men idag har internet en good hair day och jag kan faktiskt surfa i hela 30 sekunder i sträck innan det lägger av. Vilket innebär att jag eventuellt faktiskt kan posta detta inlägget nu. Det återstår att se, ni lär ju lägga märke till om det går eller ej om man säger så.

Jag är inte på humör för ett långt inlägg (bakfull) så nu låtsas vi som att de senaste veckorna inte har hänt.

Fest igår alltså, därav bakfyllan. Sjukt drygt, jag kan inte komma ihåg att jag någonsin haft tråkigt på en fest men nu vet jag hur det känns också. Mest troliga anledningen till detta hemska öde är att jag inte kände en enda människa utom Alle & Ali och det folk som var där var märkesbögar och plastiga biatches (no offense) nästan allihopa och det är minst sagt inte min typ av umgänge. Ali var ett litet plus i protokollet, han underhöll oss alla genom att var full som en kastrull plus att jag fick 2 öl av honom bara genom att kalla min kära pojkvän för Stekarn, och när "dansgolvet" trollades fram steg väl stämningen lite iaf. Ljuspunkten under tillställningen var helt klart samtalet med min Emelie och jag har nu 3 helger med min älskade vän framför mig :)

"Festen" lämnades tidigare än jag nånsin lämnat en fest och vägen därifrån var det roligaste på hela kvällen, vilket säger en hel del. Alle körde mig i en kundvagn, alldeles för snabbt för det tillstånd vi båda befann oss i, vilket givetvis inte slutade väl. Men förutom att jag fick sjukt ont i armbågen när vagnen välte var det apkul och som pricken över i:et skämde vi ut oss totalt inför ett par stycken inte ont anande människor som gick förbi; Alle står och skriker rent allmänt när vagnen välter och jag ställer mig upp, håller mig om armbågen och skriker "jag behöver en ambulaaaaaans!". Det roliga i det hela är att människorna gick rakt förbi oss utan att ägna oss så mycket som en blick. Tänk om jag faktiskt behövt en ambulans era brats! Mohahaha :P

Ja och förutom att mysa med älsklingen har jag inte gjort något vettigt denna helgen så roligare än så här blir inte detta come back-inlägg.

That's it folks.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback